Tid och turism i konsten
Interview by David Stenbeck (Swedish)
Tiden som teknik och ingång till konsten. De skilda vägarna som korsas i oväntade skärningspunkter. Johan Furåker skildrar livsöden och
låter ögonblicken sträcka sig långa över duken i sökandet efter berättelser och hemligheter. I höst är han aktuell med en separatutställning på Galleri Flach i Stockholm och i en grupputställning på CCA Andratx Art foundation på Mallorca. Rymden vill veta mer, och pratade med Johan Furåker om hans konstnärskap och vem och vad som ryms i det.
—
DS: Vilken är din ambition med måleriet, vart vill du komma med din konst?
JF: Måleriet har alltid funnits där som uttrycksmedel för min del. Och vad som driver mig är berättelser som jag vill förmedla, berätta
vidare genom mitt måleri för att förhoppningsvis få betraktarna att ta det till sig. Förhoppningen är att betraktaren tar det till sig på ett något annorlunda vis just därför att det är måleri, och inte ett annat uttrycksmedel.
DS: Vad är det med måleriet som skiljer sig från annan konst, som betraktaren ska kunna ta till sig?
JF: Om vi börjar med skillnaden mellan bild och text, så finner jag bild att vara mer direkt, att det finns en möjlighet att fånga
betraktaren “off guard” och sedan få honom eller henne att vilja veta mer och fördjupa sig. Just måleriet kan kanske ha en förförelsekraft på grund av det synliga påtagliga hantverket, om man jämför med foto.
DS: Just det, att arbetet syns på ett helt annat sätt. Penseldrag och lager.
JF: Just.
DS: Det är ju en rätt bra öppning till din egen konst. Jag tycker att man kan se särskilt väl i ditt arbete att du verkar ha lagt ner extremt mycket tid på varje målning, både i detaljarbete och i att återskapa motiv.
JF: Ja det är viktigt för mig. Dels så kan det ju fungera som en ingång för betraktaren som något att fångas av lockas in av, men det är också viktigt i min arbetssituation, för tiden det tar att måla får mig att kontemplera mina ämnen. Med risk för att låta klyschig!
DS: Det är intressant, att du så att säga tvingar dig själv att gå upp i verket, just genom tekniken som krävs för att färdigställa det. Sån tur att du är bra på detaljer då.
JF: Det ena kanske leder till det andra.
DS: Förmodligen. Men började det såhär? Var detta din ingång till måleriet? Eller hur har din tekniska utveckling sett ut? Hur mycket är medfödd talang?
JF: Nobelpristagaren i litteratur, Le Clézio sa i någon intervju något om att han skrev när han inte ville vara med folk, men heller inte ville vara ensam. Då fanns skrivandet där.
DS: Har någon liknande idé?
JF: Jag har nog alltid haft ett stort behov av att vara för mig själv, men man vill ju inte vara ensam, så man hittar på saker och för min del så blev det måleri. En aning medfödd talang eventuellt, som uppmuntrades och då ville man ha mer uppmuntran.
DS: Så du fyllde din egen, unga värld med målandet?
JF: Ja,det gjorde jag nog faktiskt. Sedan har jag alltid varit intresserad av historia. Det är väl en förklaring till att det ser ut som det gör, mitt konstnärskap.
DS: Rainer Maria Rilke ska ha sagt “I want to be with those who know secret things or else alone”. Är det något du kan ta till dig, för skapandets tillblivelse?
JF: Ja, det är ju alltid spännande med hemligheter. Och allra helst vill man ju avslöja dem.
DS: Tänker på exklusiviteten, att hemligheten ligger i den. Att man inte slösar sitt liv på folk som inte ger en det man behöver.
JF: Ja det kan ju låta lite hårt kanske. Ibland får man nog ge det folk behöver av en själv också.
DS: Så är det nog. Och då kan konsten vara själva avslöjandet? Eller du är avslöjaren och konsten är hemligheten?
JF: Visst är det kittlande att veta det endast ett fåtal vet. Och en kittlande tanke att man kan vara den som avslöjar det. Jag har nog en lite överdriven fascination för ordnar och konspirationsteorier. Vet inte om jag lyckas avslöja något egentligen.
DS: Så, här har vi alltså en ung människa, som gärna lägger tid mellan sig själv och världen, och däri uppstår konsten. Hur kom sen motiven till dig, eller gick du till dem?
JF: Jag söker efter dem tills de kommer till mig. Det handlar väl i viss mån om att leta efter något som man känner igen sig själv i. Så avslöjandet blir väl i så fall att jag avslöjar något om mig själv genom Steffe och Dadas.
DS: Är Dadas ett exempel på det, något du k änner igen dig själv i?
JF: Kan väl vara lite konkret: en romantiker med stort ego.
DS: Bra nog.
JF: Som de flesta konstnärer.
DS: Om jag vill veta hur det kom sig att du valde att göra Dadas och Steffe, så menar du att skeendet var på något sätt automatiserat, att du kände att det var rätt? För att det tilltalade något i dig?
JF: Ja berättelserna fångade mitt intresse. De är på sätt och vis varandras motpoler, men de har trots det beröringpunkter: båda är kriminella, båda har en vilja eller ofrivillig längtan att leva utanför samhället.
DS: Hur var Dadas kriminell?
JF: Han blev arresterad för lösdriveri.
DS: Ah, perfekt.
JF: Den ena är en ensamvarg medan den andra vill vara en ledare.
DS: Det är i och för sig ett brott i den gamla världen, inte på samma sätt en aktiv handling.
JF: Lite skämtsamt har jag väl valt konstnärsyrket som ett frivilligt utanförskap.
DS: Måleriskt lösdriveri, akta så du inte blir arresterad.
JF: Haha, ja. Men Dadas är det ju mer synd om även om jag finner båda karaktärerna tragikomiska. Steffe är ju aktiv och Dadas passiv.
DS: Just för att han har en diagnos och är passiv under den?
JF: Ja även om diagnosen blev hans räddning. Annars hade han fått sitta i fängelse. I stället fick han vård och i viss mån förståelse.
DS: Generöst.
JF: Haha ja. Diagnostisering räddade många från militärtjänst.
DS: Du är samtidigt dokumentär i dina skildringar. Tycker du att det går att förmedla det här subtila distinktionerna, går det att som betraktare nagga på
kanterna till objektens, alltså de porträtterades, psyken? Eller lämnar du det till betraktaren att reda ut själv?
JF: Genom just måleriet menar du?
DS: Ja. Det här tar ju oss in i mellanlandet text i konsten, eller kontext. Konst-text.
JF: Det får vara upp till betraktaren, men jag vill inte “skriva” dem på näsan, och heller inte bli missförstådd.
DS: Så hur många av dessa “hemligheter” är du villig att avslöja, hur
viktigt tycker du det är att ge betraktaren en bild av sammanhang och
roll/mening?
JF: Det är en balansgång. Men det är ju viktigt för mig att betraktaren förstår.
DS: Du skriver en del om människorna bakom eller i ditt måleri, på din hemsida. Gör du mycket research inför varje arbete?
JF: Ja eftersom det tar mycket tid att få färdigt ett projekt så vill jag vara säker på att jag själv tycker att det är spännande innan jag börjar måla, men sedan så gör jag också research under tiden som jag är igång och målar, och det ena leder till det andra och så hamnar man någon annanstans än där man tänkt sig ibland. Oftast. Alltid.
DS: Hur har mottagandet av din konst varit? Tycker mig ha sett en del väldigt fina reaktioner på Dadas. Hur reagerade folk på Steffeserien?
JF: Dadasprojektet är tydligen lättare att ta till sig, kanske för att han är romantisk och tragikomisk. Steffe är väl mer hotfullt skrämmande och tragikomisk. Dessutom så lever Steffe, vilket ändrar mycket.
DS: Upplever man Steffeserien som alltför verklig då, eller? För nära inpå i tiden?
JF: Jo men det är kanske det. Allting får ju ett romantisk skimmer över sig med tiden. Till och med krig och elände.
DS: Men har konstvärlden verkligen svårt att ta till sig konst som bygger på löpsedels- och kvällstidningsstoff?
JF: Nej, inte svårt , men mindre förtjusta var kanske vissa. Men det var inte något jag fäste mig vid. Det var kanske lite familj och vänner i Uppsala som tyckte projektet var lite märkligt. Både jag och Steffe kommer från Uppsala.
DS: Ah, rolig koppling. Har Steffe hört av sig och velat köpa serien om honom?
JF: Nej han har inte kontaktat mig, jag vet inte om han är konstintresserad.
DS: Men han är välkommen som köpare?
JF: Visst det vore ju roligt, om än lite läskigt. Vet inte om han har några pengar nu för tiden.
DS: Måste bara fråga, av personligt intresse för målningarna, vad kostar Decapitation?
JF: Den har Jens Henricsson. Han var min ateljégranne på skolan och vi bytte verk med varandra.
DS: Oh herre, bytte du bort den?
JF: Jag har faktiskt inget verk kvar av Steffe. Bytte mycket medan jag gick på skolan. Men jag har det fint hemma.
___
DS: David Stenbeck
JF: Johan Furåker